090918
Där fanns enl best, stjärtlapp med langett omkring, ett stort stycke vit frotte'´, o en lika stor s k mantel i twills,
en tunn skjorta med spetsar och en ytterligare skjorta i flanell. Utöver detta en egenhändigt stickad kofta med mössa, allt i gult babygarn.
Pappan cyklade som vanligt iväg till sitt arbete. Han måste ju vara i tid i bageriet kl 0600 som vilken vanlig dag som helst.
Ingen av oss hade synpunkter på det.
Jag ringde efter en taxi och därefter till svärmor och meddelade läget. Farmors replik blev "Oj, oj, skall Ulla åka alldeles ensam?" Jag försäkrade henne om att det inte var några problem. Mina anhöriga fanns ju i Sollefteå. Med min väska i handen gick jag ut på gatan och väntade på taxin.
Riktigt hur min entré vid förlossningsavd timade minns jag inte, bara att jag hamnade i ett stort kalt rum, i en ensam säng och med en stor urtråkig klocka på väggen. Jag var lugn o förväntansfull och min inställning var enkel "alla andra har ju klarat det". Det var bara att vänta.
Och jag fick vänta.
Timmarna gick. Jag var absolut utan all information om vad en födsel kunde innebära. Att ngt kunde gå "fel"
eller att det kunde ta hur lång tid som helst. Jag räknade med att alla kunde ligga ensamma hur länge som helst. Att det sällskap som fanns var den trista klockan på den kala väggen, som taktfast trummade fram minut för minut.
Jag saknade inte den samling av engagerad personal eller mer eller mindre äkta makar, som idag, samlas deltagande på olika sätt översvallande. Jag noterade knappt de besök jag fick. Förmodligen barnmorskor med sina kalla trälurar mot min mage, ibland åtföljda av en mansperson.
Så småningom introducerades lustgas, som jag tog emot med assistans till att börja med. Jag lärde mig snart att snika åt mig den allt oftare. Timmarna gick.
Jag minns till slut, i mitt rätt omtöcknade tillstånd, läkarens bestämda order: "Benen är framme! Vi söver! Jag klipper!"
30 timmar hade gått.
Lycklig kunde jag beskåda min lilla brunrosa docka, med en liten rosett i det svarta håret.
En Nyponros!
sthlm
Vid ronden låg man i givakt, med händerna platt mot det hårt sträckta lakanet. Och idag skulle jag snällt tacka emot när man meddelade att det skulle dröja ytterligare 3 mån.
Cajsa däremot kan konsten att lägga fram läget på ett påläst och koncist sätt, som på ngt vis övertygar. Så nu väntar jag på ett förslag, som Cajsa godkänt. Jag tror att jag kan packa väskan.
Tog maskinen med till Erik för att visa, men ingenting fungerade. Fann nästa dag att yttersta delen av Tele 2kontakten låg kvar i facket på väskan.
nu har jag fått AQ-punktur 8 ggr, i morgon o nästa vecka ytterligare två omgångar, sammanlagt 10 ggr.
Senaste gången tyckte jag att svullnaden gått ner o Jenny höll med.
När hon hörde att jag bodde hos "Handelssocieteten" berättade hon att hennes mamma, som också, är sjuksköterska, skall så småningom avlösa nuvarande Ingrid. Världen är liten.
Onsdag 2115.
Debutant
Jag är verkligen en nybörjare på stapplande ben, men rätt envis. Det är så underbart med alla dessa härliga
ungdomar om jagar mig. Litet dålig är jag med att kolla vad som händer.
Jag har ju ändå bara haft maskinen ca 3 veckor och tavlan har väldigt mycket färger och texter, vilket jag inte är van vid. Jag blir lätt förvirrad.
Dessutom är min kondition urusel efter ca 1 år av handikap som endast, hittills, lösts med hjälp av 2 kryckor. Man frågar sig då hur den svenska vården fungerar. Om jag varit en fotbollstjej?? Men det blev jag ju aldrig.
Dock får jag, i väntan på op, aku-punktur, där jag dels får hjälp med dessa nålar, av en i mitt tycke expert. Hon gör sticken som "om inget hade hänt" och jag kan inte säga hur mkt jst dessa hjälper, men Jenny ger mig med sin egen person, någon form av trygghet och styrka, som jag tar till mig.
Nu finns remiss hos ortoped och min väntan pågår...
Tisdag 8/9. + 17 ca o björkarna gulnar rätt häftigt. Inte min årstid, men för närvarande är inte allt i mitt tycke. Hela tiden väntan - på läkbesök, på remiss av skilda slag, på rtg, på aku-p resultat, på ortoped o s v. Då o då ser jag fram mot ngn utflykt för att få hänga å en kundvagn och personligen plocka nödvändiga varor i den. Jag påstår inte att mitt tålamod är beundransvärt.
