Ullamor

Idag hade jag särskilt möte med min vän o sjukgymnast Julio Salguero. Fick 2 nya övningar. För att öva mitt ben att just gå nedför trappor går jag upp o ner på en pall. Jag skall egentligen bara nudda ribbstolen ovanför, men jag grabbar tag. Jag är feg o litet vinglig. Dessutom övar jag på mina 5 trappsteg hemma. Det är märkligt att jag trodde det var omöjligt men jag tror nu att det funkar.

Jag började också att vandra stora steg på en mekanisk matta. Är inte bra på det efter en gång. En antenn i byxlinningen, stora steg, rak i ryggen, 10 min, 2,5 i fart.  Oj, oj - mycket att tänka på. Det går rätt bra om jag tittar ner på underlaget och då känns det riktigt. Men jag skall ju lyfta blicken för att gå rak o då försvinner ju vägen o jag känner mig som en stillastående idiot. Vet inte vilket jag skall välja. Unga flckor marscherar som hon Lagerfeldt på TV o jag blir avundsjuk.

Mina gymnastikskor sätter käppar i hjulet. Jag köpte dem för 50:- när I 14 hade utförsäljning o jag tycker dom duger, men jag tror nu att sulorna är grova o lämpade att springa i skog o mark. Nu gnisslar det o min lärare upprepar att jag måste lyfta på fötterna. Nu har jag bestämt mig för att skaffa lämpliga.

Men den snälla Julio avslutar alltiid med:"Bra jobbat!"

Bröllopet närmar sig. Några unga män ligger i hårdträning för att ro brudparet mycket taktfast. Man kan ofta läsa i GD om dem o då speciellt vad gäller gossar som har rötterna i Gävle.

Där är HAN med, "våran" Erik. Jag kommer att sitta klistrad. Erik har bestämt sig för att gå vidare som fast anställd yrkesofficer, precis som Claes gjorde. Det blir inom Marinen där han gjort sin rekryttjänst.

Måtte vintervädret ge sig! Inte kul att ro bland isflak.

Enkel men dubbelt pinsam övning. 2 minuter morgon o kväll.
Men effektiv enligt Julio. Cajsa tidtagare.




Styv i korken. Som om jag skulle kunna vända mig om och lätt trippa till Kungsholmstorg. Men fötterna är låsta tills jag känner mig trygg när jag har Cajsa vid min sida.









Himmel, vilken lycka! Supé omgiven av Olle, Hans, Evert och Henning.
Några av alla goda vänner som möts vid årsmötet hos Kamratföreningen I 14 S.
Och så Cajsa förstås som fixar fotot.

Nej det är långt till vår ännu. Men onsdag 10/3 genomförde jag min första ensampromenad sedan april 2009. Snön var borta på plattorna utanför vår ingång. Jag tog min soppåse och gick för egen maskin fram o tillbaka till soptunnan. Kan någon förstå att det skulle vara så märkvärdigt? Jag firade genom att stå nedanför Maritas balkong en lång stund och låta vinden blåsa mig i ansiktet.

11/3 hade jag tid hos Julio efter 4 veckors genomfört träningsprogram. Jag hade också med mig rapport från återbesöket på S:t Göran, där man konstaterat att mitt övningsprogram här var bra och gett mig det resultat man kunde önska. Ett tillägg var att jag inte kan gå nerför trappor som vanligt vilket behövde särskilt arbete. Julio sa att man inte har tillgång till trappor i lokalen utan endast en pall att kliva upp o ned på, men frågade om det fanns trappor i min bostad. Det gör det ju.

Han föreläste för mig att eftersom jag kunnat gå både upp o ner tidigare så ligger budskapet kvar i min hjärna, men att eftersom alla nervtrådar ännu inte fattat det hela, skall jag träna i trappan utanför min dörr. Jag kommer alltså att befinna mig i trappuppgången då och då. Gå upp de 6 stegen o sen ner igen. Jag skall meddela hjärnan att möjligheten skall komma tillbaka, först kanske tll 50 % o sedan till 100. 

Jag oroar mig litet för vad mina grannar funderar över när jag ideligen kliver upp o ner medan jag viskar om dessa 5 %. Kanske:"Nu är hon bättre på att gå, men har hon inte blivit litet underlig? "

Det gör detsamma. Jag gör det för att Julio tror att jag skall kunna när det blir sommar.