Levande deg !
Min mor kom från Kalmar till Sollefteå som 19-åring. Hon fick följa en burgen familj, som barnflicka.Där fanns också med en kokerska, som betydde rätt mkt för mamma. Där kunde unga Anna lära sig matlagning o bak. Dessutom följde med allt som är viktigt i ett hushåll. städning, tvätt, sömnad, ja t.o.m. vett o etikett.
Här kommer peparkaksdegen in. Det fantastiska receptet användes till varje jul hos oss. Då följde julstämning in, med köket inlindat i den härliga doften av de gubbar, gummor, grisar, som man såg mamma hantera o grädda i den stora, svarta järnspisen. Jag har själv bakat den alltsedan jag fick eget hushåll. Sedan barnen växt upp har degen levt ett rätt äventyrligt liv.
På 90-talet befann sig Cajsa o Mikael i Georgia, USA, nästan ett år. Den julen blev det kris för min dotter, som är stenkonservativ. Hon måste ha gran o dessa pepparkakor. Så klart! Jag bakade deg, formade den till en platta i ett A 4-pappers storlek, men betydligt tjockare. Väl inne på den tidens välordnade postkontor, upplystes jag om att "Innehållet" måste anges. När jag berättade det, himlade hon med ögonen och meddelade koncist: "Jag skriver kakor". Problemet var löst. Jag gick fri o Cajsas jul fick de nödvändiga attributen.
Nästa långresa kom senare till en plats nära New York. Det var våran Carolina som levde där som au paire, med ansvar för två mindre skolbarn. Och när det närmade sig jul, kom ångesten krypande. Pepparkakorna !! Jag visste det. Ny deg. I god tid. Sagt och gjort. Den flög iväg och barnen (en flicka o en pojke) kunde få vara med och baka svenska kakor. Ett speciellt minne såväl för barnen som för Carolina.
Se är det ju så att jag gör under november fyra likadana degar o i år ser det ut så här;
En hamnar i Belgrad. Vid Claes´ kontor där har personalen fått en julträff med dessa kakor samt Gillas hemgjorda glögg. Man hade redan undrat hur det skulle bli i år. Och, självklart, Gilla hade degen i resväskan när hon lämnade Gävle.
Deg nr två hamnar alltid i Sthlm. Cajsa och lottakompisen, Gunilla V, samarbetar hos en av dem med sina olika bakverk för tillverkning av pepparkakor. I år var det hos Cajsa och när jag ringde dit var det livat o glatt. Gunillas pojkar är lika gamla som Cajsas flickor och, som sagt var, är det inte första gången. Massor av kakhögar såg ljuset.
Nr tre är gemensam sysselsättning för Anki o Bernike. Förr var det Nicklas o Josefin som var första bakgäng och nu är det Gustav o Edor. Iväg till Holms backe i Åbyggeby for degen för utbakning. Även husbak.
Så den tredje! Min egen alltså. Degen är rätt stor så jag kände för att ge bort en bit. Sagt o gjort, jag ringde Eriks dotter Meta, som är mkt kreativ och bad att få dela med henne. Hon blev faktiskt jätteglad o kom genast för hämtning, så nu finns tre degar rätt nära varandra i Gävle.
Nu hör det till saken att jag stal ett mindre stycke av vardera Claes o Cajsas degar. Detta fick Carolina, som snabbt bakade ut och bjöd sina arbetskamrater på Grand hotell. Alla var lyckliga
Själv vet jag inte om jag kan ragga upp ngn hjälpbagare. Men den går ju att frysa också . . . . .
Här kommer peparkaksdegen in. Det fantastiska receptet användes till varje jul hos oss. Då följde julstämning in, med köket inlindat i den härliga doften av de gubbar, gummor, grisar, som man såg mamma hantera o grädda i den stora, svarta järnspisen. Jag har själv bakat den alltsedan jag fick eget hushåll. Sedan barnen växt upp har degen levt ett rätt äventyrligt liv.
På 90-talet befann sig Cajsa o Mikael i Georgia, USA, nästan ett år. Den julen blev det kris för min dotter, som är stenkonservativ. Hon måste ha gran o dessa pepparkakor. Så klart! Jag bakade deg, formade den till en platta i ett A 4-pappers storlek, men betydligt tjockare. Väl inne på den tidens välordnade postkontor, upplystes jag om att "Innehållet" måste anges. När jag berättade det, himlade hon med ögonen och meddelade koncist: "Jag skriver kakor". Problemet var löst. Jag gick fri o Cajsas jul fick de nödvändiga attributen.
Nästa långresa kom senare till en plats nära New York. Det var våran Carolina som levde där som au paire, med ansvar för två mindre skolbarn. Och när det närmade sig jul, kom ångesten krypande. Pepparkakorna !! Jag visste det. Ny deg. I god tid. Sagt och gjort. Den flög iväg och barnen (en flicka o en pojke) kunde få vara med och baka svenska kakor. Ett speciellt minne såväl för barnen som för Carolina.
Se är det ju så att jag gör under november fyra likadana degar o i år ser det ut så här;
En hamnar i Belgrad. Vid Claes´ kontor där har personalen fått en julträff med dessa kakor samt Gillas hemgjorda glögg. Man hade redan undrat hur det skulle bli i år. Och, självklart, Gilla hade degen i resväskan när hon lämnade Gävle.
Deg nr två hamnar alltid i Sthlm. Cajsa och lottakompisen, Gunilla V, samarbetar hos en av dem med sina olika bakverk för tillverkning av pepparkakor. I år var det hos Cajsa och när jag ringde dit var det livat o glatt. Gunillas pojkar är lika gamla som Cajsas flickor och, som sagt var, är det inte första gången. Massor av kakhögar såg ljuset.
Nr tre är gemensam sysselsättning för Anki o Bernike. Förr var det Nicklas o Josefin som var första bakgäng och nu är det Gustav o Edor. Iväg till Holms backe i Åbyggeby for degen för utbakning. Även husbak.
Så den tredje! Min egen alltså. Degen är rätt stor så jag kände för att ge bort en bit. Sagt o gjort, jag ringde Eriks dotter Meta, som är mkt kreativ och bad att få dela med henne. Hon blev faktiskt jätteglad o kom genast för hämtning, så nu finns tre degar rätt nära varandra i Gävle.
Nu hör det till saken att jag stal ett mindre stycke av vardera Claes o Cajsas degar. Detta fick Carolina, som snabbt bakade ut och bjöd sina arbetskamrater på Grand hotell. Alla var lyckliga
Själv vet jag inte om jag kan ragga upp ngn hjälpbagare. Men den går ju att frysa också . . . . .
