e´ ja´ dum, eller e´ ja´ dum!?
Efter min knäoperation nov 09, fick jag färdtjänst för min tid av rehab fram till 30/6. Därefter förlängdes
tjänsten ytterligare ett år. Jag började så småningom utnyttja möjligheten, som var synnerligen
positiv. Enkelt att beställa och på minuten kom en bil med omtänksam förare som utan särskilt många
frågor, förde mig fram och t o m önskade mig trevlig stund.
13/9 bad jag om transport till Kungsgat 43.
En mansröst svarade och kunde inte reda ut var den adressen fanns, varför jag tipsade om Norra utfarten, den rosafärgade statyn o s v. Han bad om tfn till adressen och återkom med besked om att jag inte sagt NORRA
Kaserngatan. Meddelade att bilen skulle komma om en halvtimma.
Jag var ute i god tid o kunde på avstånd se en taxi komma till Floravägens rondell där han tog en väg mot
idrottspl Kungsbäck. Kom tillbaka och styrde mot sta´n. Kom åter, körde ett varv runt rondellen o åter
mot sta´n. Tredje gången kom han runt rondellen o kunde på håll se mig vifta med armarna.
Väl i bilen förstod jag att han var osäker på hur han skulle åka sedan. På min fråga fick jag veta att han var från
Sandviken o var inte säker. Jag lotsade till att börja med o när vi kom till Konserthuset sa´ han att skulle
hämta en person till vid Nordea. Jag undrade litet o han sa´: "det tar bara en minut". Men han passerade naturligtvis fyra ljussignaler fram till banken.
Framme vid Nordea kom så en dam som hamnade i baksätet oc färden gick på så sätt söderut på Kungsgatan
för att runda Strandvägen o mot mitt mål. Här fick jag också visa hur nr v 43 låg. Han rundade den rosa
statyn o stannade ute på stora gatan vid nr 39:an. Jag vet att man får stanna utanför vald port
Jag var framme vid målet
Hemresan blev inte mycket bättre. En ny chaufför väntade, även han ute på stora vägen o utanför nr 39.
Jag fick ta mig dit från 43 o förbi de närliggande gräsmattorna, men jag går ju bra nu.
Jag fick ta plats i baksätet, för bredvid föraren satt en rätt stor hattprydd herre. Vi åkte iväg o jag fick
åter vara på alerten för att komma till Parkvägen o sen det svåra med Floravägen. Föraren hade en
burk med dryck, vilklen han halsade ur 3 gånger under resan.
Mannen framför mig gjorde mig något konfunderad. Han hade inte gjort den minsta rörelse på hela
resan. Han tittade inte åt höger eller vänster, talade inte. Jag vet inte om han andades.
Var han levande?
Väl utanför hemmet, drog jag en lättnadens suck ock lämnade 2 tjugor eftersom kostnaden är
35:-. Föraren höll upp en femma framför mig o sa´ "Du kan få en femma tillbaka". Jag ignorerade
kommentaren o smet in i min port.
Jag vet inte. Hade jag mött totalt oproffsiga eller svartjobbande representanter ? ? ?
tjänsten ytterligare ett år. Jag började så småningom utnyttja möjligheten, som var synnerligen
positiv. Enkelt att beställa och på minuten kom en bil med omtänksam förare som utan särskilt många
frågor, förde mig fram och t o m önskade mig trevlig stund.
13/9 bad jag om transport till Kungsgat 43.
En mansröst svarade och kunde inte reda ut var den adressen fanns, varför jag tipsade om Norra utfarten, den rosafärgade statyn o s v. Han bad om tfn till adressen och återkom med besked om att jag inte sagt NORRA
Kaserngatan. Meddelade att bilen skulle komma om en halvtimma.
Jag var ute i god tid o kunde på avstånd se en taxi komma till Floravägens rondell där han tog en väg mot
idrottspl Kungsbäck. Kom tillbaka och styrde mot sta´n. Kom åter, körde ett varv runt rondellen o åter
mot sta´n. Tredje gången kom han runt rondellen o kunde på håll se mig vifta med armarna.
Väl i bilen förstod jag att han var osäker på hur han skulle åka sedan. På min fråga fick jag veta att han var från
Sandviken o var inte säker. Jag lotsade till att börja med o när vi kom till Konserthuset sa´ han att skulle
hämta en person till vid Nordea. Jag undrade litet o han sa´: "det tar bara en minut". Men han passerade naturligtvis fyra ljussignaler fram till banken.
Framme vid Nordea kom så en dam som hamnade i baksätet oc färden gick på så sätt söderut på Kungsgatan
för att runda Strandvägen o mot mitt mål. Här fick jag också visa hur nr v 43 låg. Han rundade den rosa
statyn o stannade ute på stora gatan vid nr 39:an. Jag vet att man får stanna utanför vald port
Jag var framme vid målet
Hemresan blev inte mycket bättre. En ny chaufför väntade, även han ute på stora vägen o utanför nr 39.
Jag fick ta mig dit från 43 o förbi de närliggande gräsmattorna, men jag går ju bra nu.
Jag fick ta plats i baksätet, för bredvid föraren satt en rätt stor hattprydd herre. Vi åkte iväg o jag fick
åter vara på alerten för att komma till Parkvägen o sen det svåra med Floravägen. Föraren hade en
burk med dryck, vilklen han halsade ur 3 gånger under resan.
Mannen framför mig gjorde mig något konfunderad. Han hade inte gjort den minsta rörelse på hela
resan. Han tittade inte åt höger eller vänster, talade inte. Jag vet inte om han andades.
Var han levande?
Väl utanför hemmet, drog jag en lättnadens suck ock lämnade 2 tjugor eftersom kostnaden är
35:-. Föraren höll upp en femma framför mig o sa´ "Du kan få en femma tillbaka". Jag ignorerade
kommentaren o smet in i min port.
Jag vet inte. Hade jag mött totalt oproffsiga eller svartjobbande representanter ? ? ?
Solskenshistoia
Under mina Mammalediga år var det ändå viktigt att ofta ta kort eller långt vikariat, om så gavs.
Detta för att få behålla sin lönegrad.
Jag fick ett rätt långt vik sedan mina första barn (Anne-Christine o Peter ) var födda. Det blev
vid mobavdelningen på I 14. Där handlade det mycket om hemliga handlingar, precis som vid
min allra första militära anställning, men då I 21 i Sollefteå.
Min chef, mobiliseringschefen major Nils Frykberg, kan jag idag tänka mig som tagen direkt ur en
gammal svensk film. Strikt, noggrann, vänlig, mustaschprydd officer. Han accepterade mig och
samarbetet blev det allra bästa för oss båda. Helt i stil med filmmajoren.
Chefen var ytterst korrekt, men kom då o då med mer personliga kommentarer som "åh har
fru Gotthold redan hushåll o 2 små barn? Det är väl nästan barnarov"?
En annan gång, när jag överlämnade dagens post " Hur kan man, som husmor, ha så välskötta
händer?" Som alltid där jag fått den frågan, kom mitt svar att jag lärt mig använda Maniol.
Chefen igen: "MANIOL! Det måste jag berätta för min Bernike!"
Hans Bernike var född von Dardel o jag vet inte om de hade några barn. Men majoren Frykberg har
deltagit i OS i Stockholm 1912, vilket resulterade i en silvermedalj.
Åren gick, Anki växte upp, träffade Lennart Edorsson o blev så småningom mor till en liten
flicka. Min berättelse om majoren hade tydligen fastnat i hennes flickfantasi. Flickan döptes
till BERNIKE!
Mamma Anne-Christine, blev sjuksköterska.
Många år vid Neonatalavdelningen, där hon fortfarande (i skrivande stund) är kvar.
En god vän o arbetskamrat berättade en dag, att hon höll på att ta reda på saker i en kolonistuga
efter en släkting o där funnit en fin aftonväska i silverutförande. På väskans överdel fanns graverat: BERNIKE.
Väskan finns idag som present hos mitt barnbarn, nämligen BERNIKE Gotthold.
Nog är det, Solsken?!
Detta för att få behålla sin lönegrad.
Jag fick ett rätt långt vik sedan mina första barn (Anne-Christine o Peter ) var födda. Det blev
vid mobavdelningen på I 14. Där handlade det mycket om hemliga handlingar, precis som vid
min allra första militära anställning, men då I 21 i Sollefteå.
Min chef, mobiliseringschefen major Nils Frykberg, kan jag idag tänka mig som tagen direkt ur en
gammal svensk film. Strikt, noggrann, vänlig, mustaschprydd officer. Han accepterade mig och
samarbetet blev det allra bästa för oss båda. Helt i stil med filmmajoren.
Chefen var ytterst korrekt, men kom då o då med mer personliga kommentarer som "åh har
fru Gotthold redan hushåll o 2 små barn? Det är väl nästan barnarov"?
En annan gång, när jag överlämnade dagens post " Hur kan man, som husmor, ha så välskötta
händer?" Som alltid där jag fått den frågan, kom mitt svar att jag lärt mig använda Maniol.
Chefen igen: "MANIOL! Det måste jag berätta för min Bernike!"
Hans Bernike var född von Dardel o jag vet inte om de hade några barn. Men majoren Frykberg har
deltagit i OS i Stockholm 1912, vilket resulterade i en silvermedalj.
Åren gick, Anki växte upp, träffade Lennart Edorsson o blev så småningom mor till en liten
flicka. Min berättelse om majoren hade tydligen fastnat i hennes flickfantasi. Flickan döptes
till BERNIKE!
Mamma Anne-Christine, blev sjuksköterska.
Många år vid Neonatalavdelningen, där hon fortfarande (i skrivande stund) är kvar.
En god vän o arbetskamrat berättade en dag, att hon höll på att ta reda på saker i en kolonistuga
efter en släkting o där funnit en fin aftonväska i silverutförande. På väskans överdel fanns graverat: BERNIKE.
Väskan finns idag som present hos mitt barnbarn, nämligen BERNIKE Gotthold.
Nog är det, Solsken?!
