Ullamor

Det var 1945 den 17.september. Jag var 21 år och vaknade tidigt på morgonen och förstod att tiden var inne för mig att föda mitt första barn. Det var en solig dag och jag var frisk och stark.Den lilla väskan var packad.
Där fanns enl best, stjärtlapp med langett omkring, ett stort stycke vit frotte'´, o en lika stor s k mantel i twills,
en tunn skjorta med spetsar och en ytterligare skjorta i flanell. Utöver detta en egenhändigt stickad kofta med mössa, allt i gult babygarn.

Pappan cyklade som vanligt iväg till sitt arbete. Han måste ju vara i tid i bageriet kl 0600 som vilken vanlig dag som helst.
Ingen av oss hade synpunkter på det. 

Jag ringde efter en taxi och därefter till svärmor och meddelade läget. Farmors replik blev "Oj, oj, skall Ulla åka alldeles ensam?" Jag försäkrade henne om att det inte var några problem. Mina anhöriga fanns ju i Sollefteå. Med min väska i handen gick jag ut på gatan och väntade på taxin.

Riktigt hur min entré vid förlossningsavd timade minns jag inte, bara att jag hamnade i ett stort kalt rum, i en ensam säng och med en stor urtråkig klocka på väggen. Jag var lugn o förväntansfull och min inställning var enkel "alla andra har ju klarat det". Det var bara att vänta.

Och jag fick vänta.

Timmarna gick. Jag var absolut utan all information om vad en födsel kunde innebära. Att ngt kunde gå "fel"
eller att det kunde ta hur lång tid som helst. Jag räknade med att alla kunde ligga ensamma hur länge som helst. Att det sällskap som fanns var den trista klockan på den kala väggen, som taktfast trummade fram minut för minut.

Jag saknade inte den samling av engagerad personal eller mer eller mindre äkta makar, som idag, samlas deltagande på olika sätt översvallande. Jag noterade knappt de besök jag fick. Förmodligen barnmorskor med sina kalla trälurar mot min mage, ibland åtföljda av en mansperson.
Så småningom introducerades lustgas, som jag tog emot med assistans till att börja med. Jag lärde mig snart att snika åt mig den allt oftare. Timmarna gick.

Jag minns till slut, i mitt rätt omtöcknade tillstånd, läkarens bestämda order: "Benen är framme! Vi söver! Jag klipper!"

30 timmar hade gått.

Lycklig kunde jag beskåda min lilla brunrosa docka, med en liten rosett i det svarta håret.

En Nyponros!