Valborgsmässoafton
mulet o iskalla vindar.
Men skam den som ger sig, ut skulle vi i trädgården. Plädar o drinkar o glada leenden skulle minsann övervinna allt. Vi skakade oss igenom den bittra kylan, Peter anlände o stärkte oss tills allt var OK att fly fältet o dra oss inomhus med likasinnade.
Bordet dukat med blommor, ljus o flagga för att värma såväl kropp o själ. För att inte
tala om oss, som måste inse att vi rår inte över vädret.
Kl 2100 tändes brasan i regementsparken. Samlade o välfägnade togs färden mot elden. De flesta för egen maskin, men någon yngre förmåga tog chansen att få mysa i hjälpmedlens möjligheter.
Erik o jag, som varit med rätt länge o passerat tillåten åldersgräns, föredrog att inte utsätta oss för kyla, mörker
ock fallrisk. Vi tog en till drink i hemmets lugna vrå.
På hednisk tid firade man i Norden en äldre högtid som var kopplad till de döda. Gränsen mellan de levande och de döda ansågs vara svagast under just denna natt.
De flesta svenskar firar inte heliga Valborg, utan våren och firandet går längre tillbaka i tiden än kristendomen. Eldar tändes ursprungligen inte för att skrämma bort häxor utan för att bränna det gamla och ge plats för det nya. När Sverige blev kristet på 1000-talet byggde de kristna kyrkor på den gamla religionens högtidsplatser och gjorde om de rådande högtiderna till kristna varianter.
I bondesammhället var det även tid att släppa ut boskap till bete. Då tände man eldarna för att skrämma bort vilddjur och oknytt som kunde skada boskapen.
Regementsparkens eld blev som vanligt pampig och varm. Gefle Drängar sjöng naturligtvis alla förväntade vårsånger som "Vinten ra ("Originaltitel: Längtan till landet.
Ur Jägarens vila, text: Herman Sätherberg
musik: Otto Lindblad (1809-1864)
"Sköna Maj" (även kallad "Majsång" skrevs av Johan Ludvig Runeberg och tonsattes av Lars Magnus Been) och "Student sången" (Text: Herman Sätherberg Musik: Prins Gustav)
Brasan, sång av Gävle drängar, alla dessa människor!
Man får accepterat att Vintern rasat ut.
Tack för en trevlig kväll!
