Solskenshistoia
Under mina Mammalediga år var det ändå viktigt att ofta ta kort eller långt vikariat, om så gavs.
Detta för att få behålla sin lönegrad.
Jag fick ett rätt långt vik sedan mina första barn (Anne-Christine o Peter ) var födda. Det blev
vid mobavdelningen på I 14. Där handlade det mycket om hemliga handlingar, precis som vid
min allra första militära anställning, men då I 21 i Sollefteå.
Min chef, mobiliseringschefen major Nils Frykberg, kan jag idag tänka mig som tagen direkt ur en
gammal svensk film. Strikt, noggrann, vänlig, mustaschprydd officer. Han accepterade mig och
samarbetet blev det allra bästa för oss båda. Helt i stil med filmmajoren.
Chefen var ytterst korrekt, men kom då o då med mer personliga kommentarer som "åh har
fru Gotthold redan hushåll o 2 små barn? Det är väl nästan barnarov"?
En annan gång, när jag överlämnade dagens post " Hur kan man, som husmor, ha så välskötta
händer?" Som alltid där jag fått den frågan, kom mitt svar att jag lärt mig använda Maniol.
Chefen igen: "MANIOL! Det måste jag berätta för min Bernike!"
Hans Bernike var född von Dardel o jag vet inte om de hade några barn. Men majoren Frykberg har
deltagit i OS i Stockholm 1912, vilket resulterade i en silvermedalj.
Åren gick, Anki växte upp, träffade Lennart Edorsson o blev så småningom mor till en liten
flicka. Min berättelse om majoren hade tydligen fastnat i hennes flickfantasi. Flickan döptes
till BERNIKE!
Mamma Anne-Christine, blev sjuksköterska.
Många år vid Neonatalavdelningen, där hon fortfarande (i skrivande stund) är kvar.
En god vän o arbetskamrat berättade en dag, att hon höll på att ta reda på saker i en kolonistuga
efter en släkting o där funnit en fin aftonväska i silverutförande. På väskans överdel fanns graverat: BERNIKE.
Väskan finns idag som present hos mitt barnbarn, nämligen BERNIKE Gotthold.
Nog är det, Solsken?!
Detta för att få behålla sin lönegrad.
Jag fick ett rätt långt vik sedan mina första barn (Anne-Christine o Peter ) var födda. Det blev
vid mobavdelningen på I 14. Där handlade det mycket om hemliga handlingar, precis som vid
min allra första militära anställning, men då I 21 i Sollefteå.
Min chef, mobiliseringschefen major Nils Frykberg, kan jag idag tänka mig som tagen direkt ur en
gammal svensk film. Strikt, noggrann, vänlig, mustaschprydd officer. Han accepterade mig och
samarbetet blev det allra bästa för oss båda. Helt i stil med filmmajoren.
Chefen var ytterst korrekt, men kom då o då med mer personliga kommentarer som "åh har
fru Gotthold redan hushåll o 2 små barn? Det är väl nästan barnarov"?
En annan gång, när jag överlämnade dagens post " Hur kan man, som husmor, ha så välskötta
händer?" Som alltid där jag fått den frågan, kom mitt svar att jag lärt mig använda Maniol.
Chefen igen: "MANIOL! Det måste jag berätta för min Bernike!"
Hans Bernike var född von Dardel o jag vet inte om de hade några barn. Men majoren Frykberg har
deltagit i OS i Stockholm 1912, vilket resulterade i en silvermedalj.
Åren gick, Anki växte upp, träffade Lennart Edorsson o blev så småningom mor till en liten
flicka. Min berättelse om majoren hade tydligen fastnat i hennes flickfantasi. Flickan döptes
till BERNIKE!
Mamma Anne-Christine, blev sjuksköterska.
Många år vid Neonatalavdelningen, där hon fortfarande (i skrivande stund) är kvar.
En god vän o arbetskamrat berättade en dag, att hon höll på att ta reda på saker i en kolonistuga
efter en släkting o där funnit en fin aftonväska i silverutförande. På väskans överdel fanns graverat: BERNIKE.
Väskan finns idag som present hos mitt barnbarn, nämligen BERNIKE Gotthold.
Nog är det, Solsken?!
Kommentarer
Postat av: Bernike
Åh, vad skoj att läsa HELA historien bakom namnet. Det är värdefullt.
Väskan ja......den borde jag rama in som jag tänkt, men just ligger den nerpackad i en kartong. Jag är mycket glad över mitt ovanliga namn och hoppas att det går vidare en vacker dag. =)
Postat av: Jessica Jedenby
Se, där lärde jag mig något nytt. Bernike tycker jag för övrigt är ett väldigt fint namn =)
Trackback
