Ullamor

Tanken var ju att chefen själv skulle blogga men det blev inte så. Här kommer bakgrunden.
Tyvärr har jag misslyckats med beställing av sjukresa. Detta beroende av att jag på morgonen inte visste om hon skulle kunna ta de 10 trappsteg som inleder min uppgång i huset. Detta skulle nämnligen sjukgymnasterna öva på förmiddagen. När jag  ringde sköterskan (Dennis!?) kunde han meddela att de hade övat 10 trappsteg och det skulle gå bra. Hörde dessutom mamma bekräfta i bakgrunden. Försökte utan framgång få tag på den speciella kontaktperson jag fått i detta unika samarbete mellan landstingen Sthlm/Gävle. Så jag fick låta saken bero tills jag var uppe på sjukhuset. Kl 1200 anlände jag till sal 9 säng 1. Där satt mamma och tuggade på en smörgås. Hon hade som vanligt god framförhållning och hade packat väskorna. Eller som vi syskon brukar säga..."-Hon sitter med hatten på.! Mamma kände sig inte helt säker på benen
(mest i huvudet) så hennes rumskompisar beslutade att vi skulle ta en rullstol till hjälp. Kan ju säga att det teamet som de blivit på rummet kändes så starkt så jag blev riktigt avundsuk. Mamma hade säkert en stor del i denna stämning. Hon är ju (som några av er vet) en rutinerat logementskamrat från alla år i försvarsmakten.  Efter ett nästan tårdrypande avsked av "logementskamraterna" tågade vi så ned till apoteket för att plocka ut medicin och sprutor. Men, som av en händelse...hade apotekets datanät havererat!! Det var ju bara att ta sig hemmåt och lösa detta senare. Någon sjukresa fick jag inte till utan sprang helt enkelt ut och tog en taxi. När vi steg ut på Jaktvarvsplan såg vi framför oss 10 trappsteg till. Då var det bara hon och jag. Kan ju säga så här i efterhand att jag var lite osäker på hur det skulle gå. Jag har ju ett förflutet från utbildning och arbete vid Akademiska sjukhuset. Men detta var ju inte vilken patient som helst. Detta var ju mamma!! Men fänriken av värsta sorten tog befälet och beslutade hur-och var jag skulle stötta, och det gjorde jag. Plötsligt befann vi oss i hemmet och hon kunde få gå och vila sig i den uppochnedvända sängen. Jag var då tvungen att försvinna en stund till stallet med Elvira. Mamma var helt nöjd med det, då kunde hon få vila i lugn och ro. Nu förstår ni nog alla anledningen till att hon inte orkar blogga. Hon är tuff men vi ska inte glömma att det är ett stort ingrepp hon gått igenom! Och det är härligt att ni finns där, alla hennes vänner som vill hjälpa till! Ni behövs nog en del nu.
När jag återvänt från stallet ringde jag apoteksbolaget och fick klart att allt funkar. Sprutor mm fanns på Kungsolmstorg. Så på personbästa (5min före stägning) brakar jag in i storsövlar och yllemössa och får ut medikamenterna.Hade tagit mummerlapp men gick till fel kassa så en 25 årig latte-pappa bligade argt på mig tills jag insåg fadäsen. Men hallå...! Kan man inte le en smula!!? Med en mor på St Göran med nyd led och en syrra på Infektionskliniken utan hörsel, blir min syn på livet lite bredare! Men som Anne-Christine brukar säga..."-Dom är utsända för dig att öva på!!"
Väl hemma kunde mamma ta sina tabletter och sin spruta. Jag blir lite imponerad hur enkelt hon kan skicka in den subkutant, som om ingenting hade hänt.
Under kvällen har hon suttit och tittat på Per Morberg och dragit i bandaget. Slumrat, pratat i telefon mm.
Hon är en speiell person denna dam. Kanske säger dessa bloggar mer om mig än om mamma men jag tror jag kan lova att hon skriver själv imorgon.

Tack och hej leverpastej!

Stf bloggare
Cajsa